Om klimakteriesymptomen inverkar menligt på livskvaliteten i vardagen, lönar det sig att uppsöka läkare för att få symtomlindring. Läkarundersökning är särskilt befogad om det också förekommer andra symtom under klimakteriet, t.ex. blödningar efter menopausen.
Klimakteriet avser den tid under vilken äggstocksfunktionen avtar och slutligen upphör. Symtomen beror på att ovulationerna minskar då antalet äggblåsor minskar och i följd av detta avtar produktionen av östrogen i äggstockarna. Menopausen (sista mensblödningen) inträder i snitt vid 51 år ålder bland kvinnorna i Finland, men den individuella variationen sträcker sig från 45 till 55 år. När mensblödningen uteblivit i ett år, har klimakteriet inträtt. Klimakteriet kan inträffa tidigare om äggstockarna bortopereras eller om äggstockarna strålbehandlats eller utsatts för cytostatikabehandling. Tobaksrökning tidigarelägger menopausen med 1–2 år.
De klimakteriska besvären och symtomen kan böja redan innan mensblödningarna upphör, men besvären brukar vara svårast under första året efter menopausen. Hos en del kvinnor kan symtomen pågå länge, medan en del får inga symtom alls. Av de klimakteriska symtomen upplever 70–80 % av kvinnorna heta vallningar, men för endast 10–20 % är vallningarna svåra. I allmänhet brukar svettskoven lindras inom 1–5 år. Svettskoven brukar vara svårast nattetid och de stör nattsömnen. Dagtid kan svettskoven störa arbetsprestationerna som redan påverkas av den fragmentariska nattsömnen. Många kvinnor i klimakteriet får samtidigt känningar av heta ansiktsvallningar och hjärtklappning. Hur de heta vallningarna egentligen uppkommer vet man inte exakt. Sömnstörningar under klimakteriet är vanliga också hos kvinnor som inte har nattsvettning.
Östrogenbrist leder till tunnare slemhinna i slidan, vilket tar sig uttryck i torrhet och ibland sveda samt smärta vid samlag. Urinträngningar eller andra urineringsbesvär kan förekomma. Efter menopausen ökar benskörheten. En del kvinnor upplever besvär i stödorganen, såsom led-och muskelvärk. Ofta associeras irritation, depression och initiativlöshet med klimakteriet. Könskyla kan förekomma.
I allmänhet behövs inga laboratorieprov för att konstatera klimakteriet. Ibland, exempelvis vid misstanke om tidig menopaus, kan blodprov tas för bestämning av mängden follikelstimulerande hormon (FSH) i blodet. FSH-värdet stiger nämligen under klimakteriet.
Behandlingen av de klimakteriska besvären beror på hurdan olägenhet de orsakar. Regelbunden motion kan lindra symtomen. Man vet att konsumtion av större mängder kaffe, starkt kryddad mat och tobaksrökning försvårar klimakteriesymptomen och därför är det bäst att undvika dessa. Symtomen ökar också i relation till graden av övervikt. Kliniska läkemedelsprövningar har inte påvisat att naturpreparat skulle vara effektiva eller säkra för behandling av klimakteriesymptom.
Om egenvård inte ger tillräcklig lindring, kan hormonersättningsterapi insättas. Östrogen ger symtomlindring. Enbart östrogen kan användas endast av kvinnor vars livmoder bortopererats, emedan östrogen ökar risken för cancer i livmoderkroppen. Därför ska östrogenbehandlingen kombineras med ett cancerförebyggande hormon, progestin (hormon som härletts från progesteron [gulkroppshormon]) för kvinnor vars livmoder inte bortopererats. Hormonersättningsterapi kan genomföras med tabletter, gel som appliceras på huden, hormonplåster eller hormonspiral. Östrogen lindrar symtomen och har också gynnsamma effekter på skelettet. Lokalbehandling av slidans slemhinna med östrogen reducerar symtomen från slemhinnan, urinvägsinfektioner och inkontinens.
Tillstånd som inte tillåter användning av östrogen (kontraindikationer) är bl.a. tidigare bröstcancersjukdom, tidigare blodpropp eller ärftlig benägenhet för blodproppar samt okontrollerad blodtryckssjukdom. Det förefaller som om hormonersättningsterapi skulle vara associerad med en lindrigt förhöjd risk för bröstcancer. Enligt populationsstudier konstateras den förhöjda risken tidigare tre år efter behandlingsstart med östrogen. Behandling endast med östrogen ökar risken mindre än kombinationsbehandling med östrogen och progestin. Man har konstaterat att bröstcancerrisken återgår till vad den varit före behandlingen fyra år efter avslutad behandling.
Inverkan av östrogenbehandlingen på risken för kranskärlssjukdom beror på i vilken ålder hormonersättningsbehandlingen påbörjats och i vilket skede av menopausen. Hormonbehandlingen torde skydda mot hjärtincidenter om behandlingen påbörjas strax efter menopausen och kvinnan är frisk. Om behandlingen påbörjas senare, ökar risken för hjärtincidenter. Risken för stroke stiger, särskilt med åldern. Användningen såväl av östrogen enbart eller av kombinationspreparat står också i samband med en lindrig ökning av risken för blodpropp. Denna risk är störst i början av kombinationsbehandlingen.
Vi märker alltså att hormonersättningsterapi har både gynnsamma egenskaper som förbättrar livskvaliteten och vissa risker. En grupp finländska experter har rekommenderat att om inga kontraindikationer finns och om de klimakteriska symtomen måste behandlas, ska behandlingen ske med minsta möjliga läkemedelsdos under kortaste möjliga behandlingstid.