Störningar eller oförmåga i att hålla urinen i blåsan kallas urininkontinens. Urininkontinens är ett mycket vanligt besvär hos kvinnor – inkontinens upplevs åtminstone tidvis av ca hälften av alla kvinnor. Regelbundet återkommande urininkontinens som upplevs störande förekommer hos ca 20 % av kvinnorna i arbetsför ålder. Inkontinensbesväret indelas i 3 huvudtyper. Alla patienter som söker för urininkontinens uppmanas ifylla blanketter som ger information om symtomen och deras inverkan på livskvaliteten. Besvären poängsätts enligt graden av besvär och inkontinenstyp. De ifyllda blanketterna hjälper att komma rätt behandling på spåret.
Ansträngningsinkontinens (kallas också stressinkontinens) beror oftast på att det anatomiska (strukturella) stödet för urinröret har gett efter. Urinläckage sker under ansträngning, vid nysning eller hostande. Omständigheter som ökar risken för ansträngningsinkontinens kan vara förlossningar, förlossningsskador, övervikt, åldersrelaterad försvagning av musklerna, av blodcirkulationen och av bindvävnadsstrukturerna i bäckenet samt östrogenbrist.
Trängningsinkontinens sker då urinen läcker i samband med tvingande urineringsbehov som i sin tur beror på förlust av blåsfunktionskontrollen. Initialt kan blåsan reagera på den minsta irritation (känsla av att blåsan fylls, ljud av porlande vatten) genom att dra sig samman vilket leder till otaliga toalettbesök och, i ett senare skede, t.o.m. till urinläckage. Omständigheter som ökar risken för trängningsinkontinens kan vara torra slemhinnor, urinvägsinfektioner, levnadsvanor, avvikande tillstånd i blåsväggen, neurologisk sjukdom eller skada. Orsaken går dock inte alltid att klargöras. Bland äldre personer, och särskilt bland dem som är i pensionsåldern, är 4/5 av urininkontinensfallen typ trängningsinkontinens.
Blandinkontinens är en kombination av ansträngnings- och trängningsinkontinens.
Behandling av urininkontinens
Ansträngningsinkontinens kan behandlas antingen konservativt eller operativt. De konservativa åtgärderna omfattar rehabilitering på egen hand eller under handledning av bäckenmuskulaturen, viktminskning och östrogenbehandling. Operativ behandling kan komma i fråga om konservativ behandling inte lindrar och om besväret förorsakar betydande olägenhet. Syftet med operationen är att återinföra det anatomiska stödet för urinröret. Ett tillräckligt stöd är nämligen nödvändigt för att urinröret ska kunna tillsluta sig under fysisk belastning. Den vanligaste operationen som utförs i detta syfte i Finland är placering av ett band som stöder mittpartiet av urinröret (TVT, TOT eller TVT-O).
Den konservativa behandlingen av trängningsinkontinens består av avslappning av bäckenmuskulaturen, korrigering av dryckesvanorna och toalettbesöksvanorna, slemhinnevård, blåsövningar och
läkemedelsbehandling. Målsättningen för behandlingen är att förhindra den ofrivilliga och täta urineringsreflexen. För detta kan östrogen eller läkemedel som minskar urinblåsans sammandragningsbenägenhet användas (bl.a. mirabegron, oxibutynin, tolterodin, trospiumklorid, solifenaniv, darifenacin och fesoteradin). Dessa läkemedel har kort anslagstid och därför kan man använda dem också vid behov vid situationer där urinträngningarna är socialt störande (t.ex. teaterbesök).
Blandinkontinens behandlas enligt den komponent (trängningarna eller ansträngningsläckage) som är mera framträdande. Konservativ behandling är i båda fallen det primära alternativet, men operativ behandling kan komma i fråga om konservativ behandlingen inte gett tillräcklig lindring.